Tarzan - En ung 21 åring som varit singel hela hennes liv förutom 3 månader när hon var 17år. Det är ju nästan pinsamt, och jag vet inte ens vad det beror på. Jag vet inte om det är för att jag inte hittat någon jag vill ha eller för att det helt enkelt inte finns någon som vill ha mig. Konstigt tycker jag.
Jag lade förresten ut en profil på match.com i ett försök att växa upp en aning och tänka på just seriösa grejer som förhållanden, kanske det skulle bli ändring och jag äntligen skulle träffa min drömprins i form av en 35årig civil-ingenjör från Stockholm. Faktum var att massor av 35åriga civil-ingenjörer blinkade och mejlade mig, men jag blev bara avtänd. Vad ska dessa gamla gubbar med mig att göra? Och nu är min inkorg misshandlad och överbelastad av alla dessa matchningar. Tabbe.
Nu befinner jag mig hos min storasyster som var just 21 år när hon fick sitt första barn, varför är inte jag på den nivån? Det närmaste jag skulle kunna tänka mig en bebis vore om jag fick ett småsyskon, absolut inget att tänka på alltså.
Vad finns då kvar för mig? Om jag nu ligger hemma ensam och behöver mys och kel men inte har en partner att mysa med, och tragiskt nog inte lyckades finna en man föregående helg för lösa förbindelser. Det kanske är min lott i livet, att vara ensam. Jag vill inte vara bitter, det är jag inte. Det är ju mitt val....
...eller?
skriven
Tjae, om 5 år är jag förhoppningsvis Civil-ingenjör från Stockholm, haha.
För övrigt skulle jag inte vara allt för orolig om du inte hittat "the one" när du är 21 år. Vissa har flyt och matchar med någon i början av gymnasiet. Man får vara lite avundsjuk bara helt enkelt.
Däremot så kan man ju se det som att, ju senare man väl hittar den där mannen eller kvinnan, desto större är chansen att förhållandet håller en mycket längre period, kanske t.o.m. livet ut?
Jag är iaf inte stressad över att vara singel som 20åring för tillfället :)